Ensamhet

Jag vänjer mig inte vid de här barnfria helgerna. Jag försöker sysselsätta mig så gott det går, men det känns tomt. När jag ringde i morse ville han inte ens prata med mig. Och så blev jag arg på pappan när jag hörde att lille r drack läsk kl halv tio på morgonen.

Har joggat, bokat in en film ikväll med en eller förhoppningsvis två andra barnfria mammor här i närheten. Ska nu cykla in till stan och köpa nya kläder till intervjun imorgon.

Igår vid lotten var jag lycklig, hade velat vara där i dag med. Försöker se det som en prövning. Lite plågsam ensamhet för att känna längtan efter en nära relation. T som jag var på dejt med i veckan är kass på att höra av sig. Ett sms i fredags, sen ingenting. Däremot har K börjat höra av sig igen. Jag blir både glad och arg.

Mer om den 1 september

Jo, jag glömde berätta om fortsättningen den 1 september. Jag ringde honom 21.30 och han var full. Riktigt jävla full så att han knappt kunde prata. han sluddrade att de firade en kompis som dött, med en minnesstund. Jaha, så han går ut och super en måndag kväll, träffar några andra försupna själar och så kallar de det en minnesstund. Det slår mig att nästan alla han lärt känna de senaste åren har han träffat på krogen.

När vi lagt på skickar han det där sms:et. ”Vi ställer in på torsdag. det känns inte bra. ”.

Jag svarade bara: ok.

Mest av allt….

känner jag mig snopen. Han har svansat runt mig, spelat martyr, gett mig långa blickar. Spelat rollen av den dumpade, som det är synd om. Så när jag vill försöka, då vill inte han. han ställer in vår träff med ett sms. Och jag har inte fått någon som helst förklaring.

Jag menar, jag är inte vem som helst. Jag är ändå kvinnan han har barn med. Så jag tänker att han antagligen vill vara ensam. Och att jag inte behöver ha dåligt samvete mer. För jag ville försöka. jag ville att vår son skulle ha en hel familj. Jag var t o m beredd att leva som särbo, som han ville.

Men så tänker jag att jag idealiserat honom genom våra pauser. Att det är något fel på honom som gör honom egoistisk och oemottaglig. Okänslig för andras behov.

Alkoholmissbruket är nog inte hela förklaringen.

Jag håller koll på honom nu när han har sonen. Han får inte dricka när sonen är där. Han har bara gått med på att göra så ett tag, men jag ger mig inte. Kan han inte låta bli, då drar jag in terapeuten igen. Kanske soc.

Jag ska känna mig fri nu. Att ha en relation med någon annan. Som mitt band till honom hindrat mig!

Tänker på att jag bröt med KJ pga honom, men nu inte alls känner för att ta upp kontakten. Tänker bara på de okänsliga kyssarna. Knådandet. Fumlandet. Den hårda beröringen.

Fel hur jag än gör

Så har vi haft vårt första gräl den här omgången. Efter tre veckor. Jag var och hälsade på hos pappan och vår son inne i stan i deras minimala etta igår kväll. De åt makaroner och falukorv med ketchup. Jag hade redan ätit för jag väntade mig inte att han skulle fixa något vegetariskt åt mig. Det hela avlöpte ganska bra. Jag fick inte stanna så sent för då skulle sonen inte kunna somna, enligt pappan. Ungefär 20 i nio kom jag därifrån och trampade hem. De vinkade från fönstret på tredje våningen.

I morse var jag på jobbet strax efter halv åtta för att kunna hämta tidigt. Halv fyra. Gullpojken säger. ”Det var en jättehemlig sak som jag inte fick säga till dig!”. Jag säger: Var du uppe sent igår, eller?

Han sätter handen för munnen och andas in häftigt. ”Oj. jag fick inte säga nåt för då skulle pappa bli jättearg!”.

Sen säger han att de varit ute och kollat fyrverkerier efter att jag gått men att pappa sagt att det fick han inte säga till mig för då skulle jag bli arg på pappa och pappa på honom! Detta säger han till en 5-åring.

Jag vet att jag inte ska förvänta mig något av pappan. Att han gång på gång bevisar att han är som ett stort barn, utan vett och sans. Men jag blir så fruktansvärt besviken. Jag har försökt ta relationen på allvar, nu när vi försöker igen. Men hur ska jag kunna göra det när han inte tar mig på allvar? För det första. Och för det andra inte förstår att så säger man inte till en liten kille!

Jag har pratat med honom och han bara skyllde ifrån sig. Skyllde på pappa, att det var han som ringde och bad dem komma ut. På lillkillen för att han berättade. På mig för att jag blir så arg.

Det känns som en mardröm. Är jag inte ihop med honom spelar han martyr, offer, jag är den onda som inte ville ha honom. Jag kan intge gå vidare för jkag får såna samvetskval. Är vi ihop beter han sig såhär. Flyter ovanpå. Vägrar tala allvar. Luras.

Han är hitbjuden på torsdag men det känns inte bra. Han har inte ringt upp för att förklara sig. För vad ska han förklara när han helt enkelt inte förstår??? Han vill aldrig prata allvar. Allt skojas bort. Och jag vet att aldrig/alltid är ord man inte ska använda. Men det är faktiskt så i hans fall.

Ord är farliga.

Han hade till och med mage att anklaga mig för att han inte fick dricka vin igår, helt oprovocerat. Han sa att han hade tänkt bjuda på ett glas vin men inte hade hunnit hälla upp för jag kom så tidigt (men jag kom 20 minuter för sent). Då sa jag att jag inte ville dricka när sonen var vaken för jag är så lättpåverkad. Då var jag tråkig. Ta vin om du vill sa jag ändå. Men nej.

Kan detta fungera? Med han som är livrädd för mig och ljuger sig blå. Som dricker alkohol i stort sett varje dag. Hur ska detta kunna fungera. Jag sliter mitt hår. Hur kunde jag vara så dum att jag fick barn med den mannen?

Dags att skriva igen

Har varit hemma i hemstaden hos mor och rensat bland gamla papper och prylar. Och hittat möngder av papper jag skrivit. På den tiden jag var en skrivande person och inte en stelnad robot. Jag ska banne mig börja reflektera igen och skriva ner mina tankar. Here I come!

Egentligen ganska ledsen

Jag har kollat C på Ratsit och han står fortfaranmde som gift. Det var över ett halvår sedan vi träffades första gången, så min slutsats är att de ändrat sig. Lycka till.

Var på middag igår och gjorde en ny bekantskap, en kille som var helt otroligt trevlig och som lustigt nog hette nästan exakt samma sak som C. Men de var inte ett dugg lika. Den här killen var till personligheten och erfarenheten precis en sån kille jag drömt om. Och eftersom jag är singel går tankarna genast i den riktningen, att kanske kan det bli något. Fast vi egentligen kanske bara borde bli kompisar. När jag först såg honom tyckte jag bara att han såg så tråkig ut. Men mot slutet av kvällen hade det förändrats och jag tyckte att han var helt ok. Absolut ingen skönhet, men han hade vakna, intelligenta ögon.

Har hur som en dejt imorgon. Känner mig inte särskilt intresserad. men vill inte heller bara vara hemma en kväll till. Mina vänner är bortresta eller uppbokade. Och jag inser dessutom att jag inte har så många kvar att hänga med, sen H dog, sen jag slutade umgås med N, A och T av princip (NEJ till ex-umgänge) och sen jag fick nog av A och C.

Utbränd?

Jag måste erkänna att jag alltid varit lite skeptisk till fenomenet utbrändhet, men nu ser jag på min egen situation och hur jag mår och börjar faktiskt undra om inte jag också är drabbad.

Dessa återkommande infektioner. Tröttheten som inte går att vila bort. Att jag vaknar mitt i natten och ligger vaken. Att jag inte kan tänka klart. Att jag intervjuar människor och antecknar men sen inte minns ett ord av vad de sa. Trögheten, svajigheten, som får mig att snubbla och välta ut saker. Hur jag till och med får tvinga mig till att springa, något jag älskade förut. Hur varje steg känns som att springa i en ond dröm.

Hur jag bara orkar leka en liten stund med R, sen måste vila.

Jag blir rädd. Hoppas att semestern löser det här. Annars kommer det att braka åt helvete. Gjorde jag ett misstag att gå ned i tid? Eller är det lösningen? Blir jag nu sjukskriven får jag bara 80 procent av sjuklönen…

Rapport från lördagens dejt i naturen

Det började bra. Killen skickar ett sms sju minuter innan vi ska ses – då är jag redan på plats – med texten: Ledsen, är tyvärr sen, strul…

Jaha. Han kommer 32 min senare. 25 min för sent. Jag tycker att det är så respektilöst, slappt, att det vittnar om att dejten inte betyder särskilt mycket för honom. Dessutom har han inte med någonting till vinet. Jag är lite avvaktande. men han är trevlig. Känns varm. Jovialisk. Och trots att han har det där avskyvärda rakvattnet jag inte tål, dras jag till honom.

Dejten pågår i sex timmar. Solen har gått ned, jag fryser så jag hackar tänder i min sommarklänning. Han kramar mig. Vi börjar kyssas. han kysser bra och hans kropp känns härlig. Stark. (Lustigt nog säger han samma sak om mig innan jag sagt något.)

Jag bestämmer mig för att bjuda hem honom på te. Det blir ganska typiskt. Jag är sååå tänd men kommer inte. Han kommer inte heller fast jag ger honom värsta behandlingen. Det som inte är som det brukar är hans kölnsorgan. Det är så tjockt att jag knappt får in det i munnen.

Vi har inte samlag.

Jag känner på något sätt hela tiden att det här bara är ”lite skoj” för honom. Så jag säger ingenting när han ska gå, om att ses igen. Och han säger bara: Ja, vi hörs väl, antar jag.

Jag ler mystiskt och stänger dörren.

Det här med dejting

Jag försöker lära mig att dejta utan att ta det för allvarligt. För jag har märkt hittills att så fort jag börjar ta något seriöst så backar killen och jag blir sårad. Min nya devis: ha många på gång, bara fortsätta träffa dem jag skulle kunna tänka mig en relation med, men låta dem ta initiativet. Inte vara för lättfångad.

Jag mår bra!

Ja så är det faktiskt. Jag mår riktigt riktigt bra!

Det började i måndags. Jag vaknade och kände inte den där oron i bröstet. Jag kände mig lätt. Befriad. Så vad hade jag gjort för att uppnå detta? Följt mitt hjärta! Inte lyssnat på andras åsikter. Jo, lyssnat, men bara just lyssnat. Inte låtit mig påverkas.

På fredagen var jag ute med A på en bar på Kungsholmen. Kände mig uppvaktad, det gjorde vi nog båda. Killarna sura när vi drog efter att ha pratat med dem och fått varsin drink. Unga killar. Eller – inte direkt. Fyra år yngre än mig. Inga barn. Omogna.

Prat på McD om C. Som jag träffade på lördagen. Och DET var så bra! Jag kände hur jag hade kontroll över situationen. Och samtidigt tillät mig att flippa ut. Släppa ut alla känslor. Gråta. Och bli tröstad. Det var som jag trodde – han var inte redo för en relation, inte med mig i alla fall. Och jag väljer att tolka det som något hos honom, som inte har så mycket med mig att göra.

Jag ville ändå ha sex en sista gång och det hade vi. Jag kan inte säga att jag njöt, det gjorde för ont i hjärtat. Nästa dag vaknade jag uppriven. Grät hela dagen och pratade mycket på telefon. Men på måndagen var det alltså över.

Nu vet jag: känslor ska släppas ut. Inte undertryckas. Tänk om jag vågat prova det här tidigare!