Han var otrogen

Med den fina ursäkten att han värnade om min hälsa, hörde exet som det tog slut med för 2 månader sedan av sig härom dagen med följande mail:

Hej,

Hoppas allt är bra.
Måste tyvärr kolla en grej med dig, och det finns risk att du blir mäkta sur på mig, men så får det bli.

En tjej som jag vänsterprasslade med under tiden jag var tillsammans med dig har hört av sig angående kondylom.
Hon har diagnostiserats med kondylom för inte så länge sedan då hon fick någon vårta.
Fick ett mail på facebook idag där hon undrade om jag haft det.

Kommer ihåg att du nämnde att du haft det och togs bort med någon kylmetod.
Jag ljög o sa att jag inte haft det, men uppenbarligen har jag blivit smittad – men utan några utslag för min del.

I vilket fall som helst så är det bra mycket värre för kvinnor och kan orsaka cancer.
Viruset kan ligga latent i flera år.
Så kolla upp dig.

Jag kollar upp mig så småningom.

Tyvärr strulade jag med två tjejer under tiden jag var tillsammans med dig. En gång på nyårsafton och en annan gång lite senare.
Använde kondom båda gångerna, men tydligen finns risken att smittas ändå.

Ja, jag vet det är hyckleri från min sida att snacka om trofasthet o själv inte leva efter det.
Det är mycket du inte vet om mig om dom mindre positiva sidorna hos mig.

Men det kvittar. Du kommer inte påverkas av dom.

Tyvärr fortsätter folk som tycker jag ser snäll ut luras in i någon slags falsk trygghet.
Om dom visste vem jag egentligen är.

Så kolla upp dig nu. Det är din hälsa jag tänker på, för det där jävla viruset är vanligt men taskigt mot kvinnor.

Ledsen att jag strulade.
/NN

Han ville bara såra mig – såklart. Min hälsa – bah! För i nästa mail några timmar senare skriver han:

Hej igen,

Gillar inte att behöva kontakta dig om sånt här, därför jag tar det över email.
MEN du behöver tydligen INTE kontrollera/undersöka dig om du inte har några besvär (utslag).

Vill vara grundlig så jag tar med följande text från ett info blad från Sahlgrenska (http://sahlgrenska.se/Pages/101033/Kondylom.pdf):
–
Finns det något samband mellan kondylom och cancer?

Det finns flera typer av kondylomvirus.
Den typ som ger vårtor ger inte upphov till cancer. [betyder alltså att du är säker:)]

Vissa andra typer kan ge cellförändringar på livmodertappen.
Cellförändringar kan i sällsynta fall långsamt utvecklas till cancer. Det tar många år. Men cellförändringar kan
botas. Det är därför viktigt för alla kvinnor att gå på cellprovskontroll regelbundet från 23
års ålder.
–

Sådär, nu har jag informerat dig.
Även om jag var ett svin som strulade så var det i januari och februari som senast.
Gjorde det för att jag inte var säker på dig och för att JAG var DUM i huvudet.
Hade ändå tänkt berätta men ville att du skulle glömma bort mig lite först.

Som sagt, du är säker från cancern om du fick vårtor

Du gjorde rätt som berättade för mig att du hade haft det, tack:)

Tydligen ska viruset försvinna efter en tid, typ efter ett år skriver några.

Ha det bra.
/NN

Jag förstår inte ens vad han menar med det där med vårtor, jag hade kondylom en gång för massor med år sen och fick då frysa bort vårtorna men vad har det med nu att göra? Ska definitivt kolla mig för alla könssjukdomar.

Och vara väldigt väldigt vaksam när jag väljer partner nästa gång. Inte falla för en ryggradslös, otrogen sexmissbrukare.

Uppbrott

Jag sitter hos honom med det röda håret

Hans ögon som tidigare var så glada

har fått något plågat i sig

Precis som mina ögon

Det smärtar att han inte vill vara med mig när jag avsatt tid för oss

och att han verkar så fylld av hat

- fortfarande efter 6,5 år

Han säger att han inte är det

men han låter arg, ser arg ut

och han kan inte se sin del i att det slutade så illa

HON är elak

Han – vit som snö?

Jag blir rädd

Kan han vara så bitter på någon han älskat

kan det drabba mig också

om jag beter mig på ett icke önskvärt sätt

och det kommer jag

för så är det när människor har med varandra att göra

förr eller senare gör den andre något vi inte gillar

Jag tänker att man måste utgå från

att vi gör vårt bästa

att den som sårar mig gör det oavsiktligt

Jag tror inte att han vill skada mig genom att vara kall

inte svara på mina kyssar

säga med arg röst att vi inte har något kontrakt, och att det känns konstigt för honom att ses så mycket

Jag tror inte att han vill göra mig illa genom att komma tillbaka med presenten jag valt ut åt honom

i Tunisien

som jag valde för att den passar hans vackra röda hår och fräknar

Och det roliga kortet

som jag hittade i en presentbutik i Borlänge

Jag tror att han gör så för att han måste

Precis som jag går hem för att jag måste

För att jag måste ta hand om mig själv i första hand

för om jag inte fungerar, kan jag inte ta hand om mitt barn

På så sätt har han rätt i att jag är egoistisk

Man måste hjälpa sig själv innan man kan hjälpa andra

En klyscha, och som de flesta klyschor också sann

Nu ska vi inte ses mer och jag tänker på honom

på saker han sa

”Mitt liv var skit tills jag träffade dig” – gjorde mig orolig

Ska jag rädda honom från skiten? Är det vad han tror?

Och att det vi gjorde i sängen var för att vardagen är så tråkig och grå

Min vardag är inte tråkig!

…

Nu är det slut – fast jag inte planerat det

och när jag kommer hem har jag fått mail

från mannen med de mörka ögonen

som jag träffade strax före

Han skriver att han bara vill informera mig

om att han var otrogen mot mig två gånger när vi var tillsammans

bland annat på nyårsafton

Han ber om ursäkt och säger att han har problem

med impulskontroll

när han blir full

Det känns som mycket på en och samma dag

och nu börjar jag gråta högt

Sen förstår jag precis

varför han hela tiden sa

att jag var så godtrogen

och naiv

och att han var orolig att jag skulle bli full när han inte var med, och inte veta vad jag gjorde

Nu förstår jag att det var sig själv han avsåg

Och jag tycker faktiskt synd om honom

Hur kan han leva med en sån dubbelmoral?

Hur kan han leva med sig själv?

Men det här är en parentes

Jag tänker på han med det röda håret igen

och att jag verkligen hoppas

att han vågar försöka ha fler relationer snart – inte om sex år -

med andra kvinnor

för jag tror att det är genom att försöka och försöka igen

som man till slut lär sig

och kan få det att fungera

Tillbaka

Nu är jag tillbaka och bloggar igen! och det kommer mest att handla om det allra mest spännande av allt: relationer! Snart…

Ensamhet

Jag vänjer mig inte vid de här barnfria helgerna. Jag försöker sysselsätta mig så gott det går, men det känns tomt. När jag ringde i morse ville han inte ens prata med mig. Och så blev jag arg på pappan när jag hörde att lille r drack läsk kl halv tio på morgonen.

Har joggat, bokat in en film ikväll med en eller förhoppningsvis två andra barnfria mammor här i närheten. Ska nu cykla in till stan och köpa nya kläder till intervjun imorgon.

Igår vid lotten var jag lycklig, hade velat vara där i dag med. Försöker se det som en prövning. Lite plågsam ensamhet för att känna längtan efter en nära relation. T som jag var på dejt med i veckan är kass på att höra av sig. Ett sms i fredags, sen ingenting. Däremot har K börjat höra av sig igen. Jag blir både glad och arg.

Mer om den 1 september

Jo, jag glömde berätta om fortsättningen den 1 september. Jag ringde honom 21.30 och han var full. Riktigt jävla full så att han knappt kunde prata. han sluddrade att de firade en kompis som dött, med en minnesstund. Jaha, så han går ut och super en måndag kväll, träffar några andra försupna själar och så kallar de det en minnesstund. Det slår mig att nästan alla han lärt känna de senaste åren har han träffat på krogen.

När vi lagt på skickar han det där sms:et. ”Vi ställer in på torsdag. det känns inte bra. ”.

Jag svarade bara: ok.

Mest av allt….

känner jag mig snopen. Han har svansat runt mig, spelat martyr, gett mig långa blickar. Spelat rollen av den dumpade, som det är synd om. Så när jag vill försöka, då vill inte han. h

Han ställer in vår träff med ett sms. Och jag har inte fått någon som helst förklaring.

Jag menar, jag är inte vem som helst. Jag är ändå kvinnan han har barn med. Så jag tänker att han antagligen vill vara ensam. Och att jag inte behöver ha dåligt samvete mer. För jag ville försöka. jag ville att vår son skulle ha en hel familj. Jag var t o m beredd att leva som särbo, som han ville.

Men så tänker jag att jag idealiserat honom genom våra pauser. Att det är något fel på honom som gör honom egoistisk och oemottaglig. Okänslig för andras behov.

Alkoholmissbruket är nog inte hela förklaringen.

Jag håller koll på honom nu när han har sonen. Han får inte dricka när sonen är där. Han har bara gått med på att göra så ett tag, men jag ger mig inte. Kan han inte låta bli, då drar jag in terapeuten igen. Kanske soc.

Jag ska känna mig fri nu. Att ha en relation med någon annan. Som mitt band till honom hindrat mig!

Tänker på att jag bröt med KJ pga honom, men nu inte alls känner för att ta upp kontakten. Tänker bara på de okänsliga kyssarna. Knådandet. Fumlandet. Den hårda beröringen.

Fel hur jag än gör

Så har vi haft vårt första gräl den här omgången. Efter tre veckor. Jag var och hälsade på hos pappan och vår son inne i stan i deras minimala etta igår kväll. De åt makaroner och falukorv med ketchup. Jag hade redan ätit för jag väntade mig inte att han skulle fixa något vegetariskt åt mig. Det hela avlöpte ganska bra. Jag fick inte stanna så sent för då skulle sonen inte kunna somna, enligt pappan. Ungefär 20 i nio kom jag därifrån och trampade hem. De vinkade från fönstret på tredje våningen.

I morse var jag på jobbet strax efter halv åtta för att kunna hämta tidigt. Halv fyra. Gullpojken säger. ”Det var en jättehemlig sak som jag inte fick säga till dig!”. Jag säger: Var du uppe sent igår, eller?

Han sätter handen för munnen och andas in häftigt. ”Oj. jag fick inte säga nåt för då skulle pappa bli jättearg!”.

Sen säger han att de varit ute och kollat fyrverkerier efter att jag gått men att pappa sagt att det fick han inte säga till mig för då skulle jag bli arg på pappa och pappa på honom! Detta säger han till en 5-åring.

Jag vet att jag inte ska förvänta mig något av pappan. Att han gång på gång bevisar att han är som ett stort barn, utan vett och sans. Men jag blir så fruktansvärt besviken. Jag har försökt ta relationen på allvar, nu när vi försöker igen. Men hur ska jag kunna göra det när han inte tar mig på allvar? För det första. Och för det andra inte förstår att så säger man inte till en liten kille!

Jag har pratat med honom och han bara skyllde ifrån sig. Skyllde på pappa, att det var han som ringde och bad dem komma ut. På lillkillen för att han berättade. På mig för att jag blir så arg.

Det känns som en mardröm. Är jag inte ihop med honom spelar han martyr, offer, jag är den onda som inte ville ha honom. Jag kan inte gå vidare för jag får såna samvetskval. Är vi ihop beter han sig såhär. Flyter ovanpå. Vägrar tala allvar. Luras.

Han är hitbjuden på torsdag men det känns inte bra. Han har inte ringt upp för att förklara sig. För vad ska han förklara när han helt enkelt inte förstår??? Han vill aldrig prata allvar. Allt skojas bort. Och jag vet att aldrig/alltid är ord man inte ska använda. Men det är faktiskt så i hans fall.

Ord är farliga.

Han hade till och med mage att anklaga mig för att han inte fick dricka vin igår, helt oprovocerat. Han sa att han hade tänkt bjuda på ett glas vin men inte hade hunnit hälla upp för jag kom så tidigt (men jag kom 20 minuter för sent). Då sa jag att jag inte ville dricka när sonen var vaken för jag är så lättpåverkad. Då var jag tråkig. Ta vin om du vill sa jag ändå. Men nej.

Kan detta fungera? Med han som är livrädd för mig och ljuger sig blå. Som dricker alkohol i stort sett varje dag. Hur ska detta kunna fungera. Jag sliter mitt hår. Hur kunde jag vara så dum att jag fick barn med den mannen?

Dags att skriva igen

Har varit hemma i hemstaden hos mor och rensat bland gamla papper och prylar. Och hittat mängder av papper jag skrivit. På den tiden jag var en skrivande person och inte en stelnad robot. Jag ska banne mig börja reflektera igen och skriva ner mina tankar. Here I come!

Egentligen ganska ledsen

Jag har kollat C på Ratsit och han står fortfarande som gift. Det var över ett halvår sedan vi träffades första gången, så min slutsats är att de ändrat sig. Lycka till.

Var på middag igår och gjorde en ny bekantskap, en kille som var helt otroligt trevlig och som lustigt nog hette nästan exakt samma sak som C. Men de var inte ett dugg lika. Den här killen var till personligheten och erfarenheten precis en sån kille jag drömt om. Och eftersom jag är singel går tankarna genast i den riktningen, att kanske kan det bli något. Fast vi egentligen kanske bara borde bli kompisar. När jag först såg honom tyckte jag bara att han såg så tråkig ut. Men mot slutet av kvällen hade det förändrats och jag tyckte att han var helt ok. Absolut ingen skönhet, men han hade vakna, intelligenta ögon.

Har hur som en dejt imorgon. Känner mig inte särskilt intresserad. Men vill inte heller bara vara hemma en kväll till. Mina vänner är bortresta eller uppbokade. Och jag inser dessutom att jag inte har så många kvar att hänga med, sen H dog, sen jag slutade umgås med N, A och T av princip (NEJ till ex-umgänge) och sen jag fick nog av A och C.

Utbränd?

Jag måste erkänna att jag alltid varit lite skeptisk till fenomenet utbrändhet, men nu ser jag på min egen situation och hur jag mår och börjar faktiskt undra om inte jag också är drabbad.

Dessa återkommande infektioner. Tröttheten som inte går att vila bort. Att jag vaknar mitt i natten och ligger vaken. Att jag inte kan tänka klart. Att jag intervjuar människor och antecknar men sen inte minns ett ord av vad de sa. Trögheten, svajigheten, som får mig att snubbla och välta ut saker. Hur jag till och med får tvinga mig till att springa, något jag älskade förut. Hur varje steg känns som att springa i en ond dröm.

Hur jag bara orkar leka en liten stund med R, sen måste vila.

Jag blir rädd. Hoppas att semestern löser det här. Annars kommer det att braka åt helvete. Gjorde jag ett misstag att gå ned i tid? Eller är det lösningen? Blir jag nu sjukskriven får jag bara 80 procent av sjuklönen…