Besviken

Jag känner så väl igen det här onda. Det som jag inte orkade känna och därför klippte av. Men jag måste härda ut. Har man känslor för någon gör det också ont. M ska inte fira nyår med oss, eftersom han bestämt med T och O. Det klandrar jag honom inte för. Synd bara att han missade att berätta det för mig. Så att jag slapp gå och handla en massa och sitta och kolla menyer. Hur gör jag det bästa av situationen? Följa med dit? Inte bra av flera anledningar: 1. att då avslöjar vi oss, jag som vill hålla det hemligt ett tag, 2. att det kommer bli alkohol och jag vill inte dra ut R bland en massa fulla människor, 3. att det blir knöligt att ta sig hem från Lidingö. 4. att R kräver att vi ska leka med honom och det blir splittrat.

Jag kanske ska bjuda hit någon i stället, bättre än att sitta ensamma. Funderar på A. Kan ju alltid fråga. Finns det någon mer? Nej, S är barnfri, V är i Göteborg. Människor utan barn tänker jag inte ens på.

Jag känner mig helt nere.

Inställd träff

Vilken tur att träffen ställdes in! Jag hade själv lust att göra det men en gång fattade jag ett beslut, att jag ska göra allt jag bestämt, så länge det involverar andra personer. Jag och N skulle ses, efter mer än ett halvår, då vi skildes som ovänner (han förolämpade mig och avsluitade med att han aldrig mer ville se mig, men egentligen tror jag att han var besviken för att jag hittat en kille).

Vi skulle ses och jag hde tänkt mig en promenad. Han skickade några sms och jag skrev att vi antingen kunde ses den 27 efter jobbet eller någon gång under julen, att jag visste mer på julafton. Han hörde av sig den 23 och jag skrev: Jag ringer dig när jag lämnat R efter 15.

Vid 14-tiden får jag ett sms: Ska jag lagat mat eller gör vi det tillsammans? kram

???

Helt perplex svarade jag: Vi skulle väl inte ses idag?!

Och han: Ok, ingen skada skedd, hör av dig när det passar. kram

Jag ringde som jag lovat men jag började känna att den här träffen innefattade en massa förväntningar som jag inte förväntat mig eller ville ha. Jag hade aldrig tänkt träffa karln hemma hos honom!  Jag föreslog att vi skulle ses på annandagen och ta en promenad. Suck, varför skriver jag så mkt om detta… Nåja.

Vi bestämde kl 14 eftersom han var upptagen fram till dess. I dag vid halv elva får jag ett sms om att vädret var dåligt och att vi kunde göra något annat, bio eller myspys. Jag rös. Myspys? Vad tror han egentligen?! Jag började svettas men skrev bara tbaks: Vi kan väl ta en fika? Det är svårt att prata på bio…

Då messade han tillbaka och ställde in träffen!  han var på Arlanda och mötte ngn släkting och planet var en timme försenat. men i stället för att bara skjuta upp träffen ställer han in. ”Fika kan man göra när som helst”.

Jag förstår nu att han bara var ute efter att få hem mig. Och det blir ingen andra chans. Ska inte slösa min tid på falska vänner mer. Så mycket planerande för ingenting. Suck.

Oväntad vändning

Jag känner mig helt lugn. Jag trodde aldrig det här, men jag träffar R:s pappa igen. Jag tänker bara att jag inte behöver bevisa något för någon. Jag har bett honom att det ska vara en hemlighet. För jag vill ha arbetsro. Vill inte outa något förrän det känns stabilt. Jag kan inte ens förklara vad jag ser hos honom, men det är ju bara så, att med honom känner jag mig trygg och uppiggad på en gång. Min ilska är borta. Kanske för att han bevisat att han är en engagerad pappa det senaste året. Tänk, ett helt år som vi inte setts.

Nu ska jag vinka av dem på stationen.

Kram! God Jul!

Så trött på singellivet

Egentligen är det nog bra. Att jag får lida lite. Efter att killarna stått på rad, i stort sett, och jag inte riktigt vetat vad jag velat. Nu får jag plågas lite. Ha kvällar utan något inbokat, bara en massa tid att tänka. Och bli ödmjuk.

Känner mig låg efter middagen hos K. Märkte att han var låg. Han verkade nästan lite besvärad över att ha oss där. Som att det var något han måste göra, för att vi bjudit dem. Så berättade han att de tittat på gamla videofilmer från när N var liten och att han känt sig konstig. Nostagisk?, frågade jag. Ja, sa han, och: jag känner mig nästan lite kär i A (exet) igen. Sånt säger man inte till någon man är intresserad av.

Suck.

Vad ska jag umgås med honom för. Faktum är att jag inte tror jag ska göra det. Jag kan gå där och hoppas, men inget kommer att hända. Han är alltid formell mot mig, och så nu detta.

Igår fick jag förresten N på tråden på msn och han frågade om han kunde hälsa på mig. Det finns superbilliga resor över jul men han började vackla. Han hade ju inget pass (men det behövs inte), inte kunde han komma till mig mitt i natten! (fast jag sa det var ok).

Suck igen.

Rannsakningens tid är här

Den senaste tiden känns det som att jag blivit helt tillintetgjord och sakta reser mig upp igen. Jag ser det positivt, jag har nu möjlighet att bli en bättre människa. Jag vill slipa bort allt det hårda och kantiga, alla blixtsnabba ogenomtänkta aggressiva reaktioner. Ta ett djupt andetag och räkna till tio. Lära mig att låta saker rinna av mig. Något jag blivit bättre på men stundtals hemfaller åt igen.

Efter min misslyckade helg med A i Västerås var jag stirrigt nervös över den veckolånga resan till Egypten med S och hennes son L. Om jag inte ens skulle kunna håklla sams med S, som måste vara världens mest justa och lätta att umgås med, då skulle hoppet vara ute. Nu blev det såhär: jag och S kom jättebra överens, inga irritationer alls oss emelellan. MEN min käre son R var stundtals en riktig liten pest. jag var förtvivlad, detvar som att ha fått med sig en bortbyting. Det började med att han blev svartsjuk när jag pratade med lille L. ”Du får inte prata med han, du är ju min son!”. (han rör ihop det där lite ibland men ni fattar vad han menar). Sen fortsatte det med att han gav bort och ville ha tillbaka saker, lovade att låna ut saker men ångrade sig, härmade L, sa ”Du får inte komma till mitt kalas”, gång på gång.

Alla strategier: att resonera med honom, bli arg, uppmuntra bra beteende, avleda, skilja dem åt, fungerade sisådär. Det kunde bli bättre för stunden men snar tvar han igång igen. Mot slutet av veckan märkte jag att S var stressad. och sen kom det obligatoriska tala-ut. och vadkunde jag säga? Bara: jag förstår dig, jag är jätteledsen jag också, jag ska ta tag i det här när jag kommer hem.

vad jag gjort den dess? Jo, sen vi kommit hem har R varit en liten ängel. När jag hämtade på dagis första dagen gav han bort en leksak han hade i korgen till lille Liam, 3,5 år,vände sig till mig och sa allvarligt: var jag en bra kompis nu? Jag kramade honom med tårar iögonen, sa: Jättebra!

Många tårarhar det blivit. Det första jag gjorde var att ringa hans pappa och börja storgråta. han sa att R kan vara hemsk ibland och mobbar sin gammelfarmor. Vi bestämde oss att ses och prata. Sen försökte jag nå dagisföreståndaren G, men hon hade gått för dagen. Turligt nog stötte jag ihop med henne på Götgatan på väg till dagis. Hon stod och pratade med en man men avbröt direkt när hon såg mig och vi slog följe till ingen och pratyade. Jag sa: Nu kommer jag att börja gråta! Gör det, sa hon och jag grät igen och berättade. Hon var förvånad för så hade hon inte uppfattat R. Han fungerar bra på dagis och är inte elak mot någon. Hon lovade att prata med honom om vad som hänt på resan, försöka luska lite, och sen skulle vi prata igen.

Jag har i alla fall bestämt mig för att ändra en massa saker här hemma. Jag ska gå upp samtidigt med R, inte låta honom barnvaktas av Nickelodeon. Han får bara titta på Bolibompa på vardagar, film sparas till helger. På helgmorgnar kan han få titta på tv, men inte vardagar. Batmanfilmerna som han älskar får han bara se en gång i veckan. Jag ska involvera honom mer i matlagning och så, i gengäld. Vara mer med honom. Och prata mycket om hur man ska vara. Samt visa det!

I allt det här har jag bestämt mig för att bli en snällare människa. Det känns helt rätt.