Skadad

Jag känner mig som om någon har slagit mig i magen. Mörbultad. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle ta slut så tvärt. Jag trodde att han var förälskad. men visst. Det var väl ett klassiskt exempel på vill/vill inte. Han ville ju faktiskt bara träffa mig hemma hos mig. Han hade mig som i en bubbla utanför allt annat. Träffa kompisar? Nä. Barnen? För tidigt. Göra aktiviteter? Ok, om du absolut vill… Ses spontant? Helst inte.

Jag kände mig som en liten motor som drev hela relationen. Och som till slut drev den på grund.

Visst, alla tecken såhär i efterhand på att han inte var så seriöst intresserad, de framstår som självklara. Då viftade jag bort dem. Man kan ju inte heller vara för känslig. Man måste ha lite is i magen.

Jag måste erkänna att jag till och med börjat fundera över hur våra möbler skulle passa ihop. Och om det var möjligt för tre barn att dela rum. Så gick mina tankar, medan han mest tänkte på sex.

Kort före mitt sista samtal med honom sa jag till en väninna: Det känns som att vara med i en film. En erotisk film.

Nu är jag mest ledsen och efetrtänksam. Slickar mina sår. Sover betydligt bättre än förut. Det är skönt.

Sex dagar har gått. Tiden har inte läkt alla sår än.