Rapport från lördagens dejt i naturen

Det började bra. Killen skickar ett sms sju minuter innan vi ska ses – då är jag redan på plats – med texten: Ledsen, är tyvärr sen, strul…

Jaha. Han kommer 32 min senare. 25 min för sent. Jag tycker att det är så respektilöst, slappt, att det vittnar om att dejten inte betyder särskilt mycket för honom. Dessutom har han inte med någonting till vinet. Jag är lite avvaktande. men han är trevlig. Känns varm. Jovialisk. Och trots att han har det där avskyvärda rakvattnet jag inte tål, dras jag till honom.

Dejten pågår i sex timmar. Solen har gått ned, jag fryser så jag hackar tänder i min sommarklänning. Han kramar mig. Vi börjar kyssas. han kysser bra och hans kropp känns härlig. Stark. (Lustigt nog säger han samma sak om mig innan jag sagt något.)

Jag bestämmer mig för att bjuda hem honom på te. Det blir ganska typiskt. Jag är sååå tänd men kommer inte. Han kommer inte heller fast jag ger honom värsta behandlingen. Det som inte är som det brukar är hans kölnsorgan. Det är så tjockt att jag knappt får in det i munnen.

Vi har inte samlag.

Jag känner på något sätt hela tiden att det här bara är ”lite skoj” för honom. Så jag säger ingenting när han ska gå, om att ses igen. Och han säger bara: Ja, vi hörs väl, antar jag.

Jag ler mystiskt och stänger dörren.

Det här med dejting

Jag försöker lära mig att dejta utan att ta det för allvarligt. För jag har märkt hittills att så fort jag börjar ta något seriöst så backar killen och jag blir sårad. Min nya devis: ha många på gång, bara fortsätta träffa dem jag skulle kunna tänka mig en relation med, men låta dem ta initiativet. Inte vara för lättfångad.