Mest av allt….

känner jag mig snopen. Han har svansat runt mig, spelat martyr, gett mig långa blickar. Spelat rollen av den dumpade, som det är synd om. Så när jag vill försöka, då vill inte han. han ställer in vår träff med ett sms. Och jag har inte fått någon som helst förklaring.

Jag menar, jag är inte vem som helst. Jag är ändå kvinnan han har barn med. Så jag tänker att han antagligen vill vara ensam. Och att jag inte behöver ha dåligt samvete mer. För jag ville försöka. jag ville att vår son skulle ha en hel familj. Jag var t o m beredd att leva som särbo, som han ville.

Men så tänker jag att jag idealiserat honom genom våra pauser. Att det är något fel på honom som gör honom egoistisk och oemottaglig. Okänslig för andras behov.

Alkoholmissbruket är nog inte hela förklaringen.

Jag håller koll på honom nu när han har sonen. Han får inte dricka när sonen är där. Han har bara gått med på att göra så ett tag, men jag ger mig inte. Kan han inte låta bli, då drar jag in terapeuten igen. Kanske soc.

Jag ska känna mig fri nu. Att ha en relation med någon annan. Som mitt band till honom hindrat mig!

Tänker på att jag bröt med KJ pga honom, men nu inte alls känner för att ta upp kontakten. Tänker bara på de okänsliga kyssarna. Knådandet. Fumlandet. Den hårda beröringen.

Fel hur jag än gör

Så har vi haft vårt första gräl den här omgången. Efter tre veckor. Jag var och hälsade på hos pappan och vår son inne i stan i deras minimala etta igår kväll. De åt makaroner och falukorv med ketchup. Jag hade redan ätit för jag väntade mig inte att han skulle fixa något vegetariskt åt mig. Det hela avlöpte ganska bra. Jag fick inte stanna så sent för då skulle sonen inte kunna somna, enligt pappan. Ungefär 20 i nio kom jag därifrån och trampade hem. De vinkade från fönstret på tredje våningen.

I morse var jag på jobbet strax efter halv åtta för att kunna hämta tidigt. Halv fyra. Gullpojken säger. ”Det var en jättehemlig sak som jag inte fick säga till dig!”. Jag säger: Var du uppe sent igår, eller?

Han sätter handen för munnen och andas in häftigt. ”Oj. jag fick inte säga nåt för då skulle pappa bli jättearg!”.

Sen säger han att de varit ute och kollat fyrverkerier efter att jag gått men att pappa sagt att det fick han inte säga till mig för då skulle jag bli arg på pappa och pappa på honom! Detta säger han till en 5-åring.

Jag vet att jag inte ska förvänta mig något av pappan. Att han gång på gång bevisar att han är som ett stort barn, utan vett och sans. Men jag blir så fruktansvärt besviken. Jag har försökt ta relationen på allvar, nu när vi försöker igen. Men hur ska jag kunna göra det när han inte tar mig på allvar? För det första. Och för det andra inte förstår att så säger man inte till en liten kille!

Jag har pratat med honom och han bara skyllde ifrån sig. Skyllde på pappa, att det var han som ringde och bad dem komma ut. På lillkillen för att han berättade. På mig för att jag blir så arg.

Det känns som en mardröm. Är jag inte ihop med honom spelar han martyr, offer, jag är den onda som inte ville ha honom. Jag kan intge gå vidare för jkag får såna samvetskval. Är vi ihop beter han sig såhär. Flyter ovanpå. Vägrar tala allvar. Luras.

Han är hitbjuden på torsdag men det känns inte bra. Han har inte ringt upp för att förklara sig. För vad ska han förklara när han helt enkelt inte förstår??? Han vill aldrig prata allvar. Allt skojas bort. Och jag vet att aldrig/alltid är ord man inte ska använda. Men det är faktiskt så i hans fall.

Ord är farliga.

Han hade till och med mage att anklaga mig för att han inte fick dricka vin igår, helt oprovocerat. Han sa att han hade tänkt bjuda på ett glas vin men inte hade hunnit hälla upp för jag kom så tidigt (men jag kom 20 minuter för sent). Då sa jag att jag inte ville dricka när sonen var vaken för jag är så lättpåverkad. Då var jag tråkig. Ta vin om du vill sa jag ändå. Men nej.

Kan detta fungera? Med han som är livrädd för mig och ljuger sig blå. Som dricker alkohol i stort sett varje dag. Hur ska detta kunna fungera. Jag sliter mitt hår. Hur kunde jag vara så dum att jag fick barn med den mannen?

Egentligen ganska ledsen

Jag har kollat C på Ratsit och han står fortfaranmde som gift. Det var över ett halvår sedan vi träffades första gången, så min slutsats är att de ändrat sig. Lycka till.

Var på middag igår och gjorde en ny bekantskap, en kille som var helt otroligt trevlig och som lustigt nog hette nästan exakt samma sak som C. Men de var inte ett dugg lika. Den här killen var till personligheten och erfarenheten precis en sån kille jag drömt om. Och eftersom jag är singel går tankarna genast i den riktningen, att kanske kan det bli något. Fast vi egentligen kanske bara borde bli kompisar. När jag först såg honom tyckte jag bara att han såg så tråkig ut. Men mot slutet av kvällen hade det förändrats och jag tyckte att han var helt ok. Absolut ingen skönhet, men han hade vakna, intelligenta ögon.

Har hur som en dejt imorgon. Känner mig inte särskilt intresserad. men vill inte heller bara vara hemma en kväll till. Mina vänner är bortresta eller uppbokade. Och jag inser dessutom att jag inte har så många kvar att hänga med, sen H dog, sen jag slutade umgås med N, A och T av princip (NEJ till ex-umgänge) och sen jag fick nog av A och C.

Rapport från lördagens dejt i naturen

Det började bra. Killen skickar ett sms sju minuter innan vi ska ses – då är jag redan på plats – med texten: Ledsen, är tyvärr sen, strul…

Jaha. Han kommer 32 min senare. 25 min för sent. Jag tycker att det är så respektilöst, slappt, att det vittnar om att dejten inte betyder särskilt mycket för honom. Dessutom har han inte med någonting till vinet. Jag är lite avvaktande. men han är trevlig. Känns varm. Jovialisk. Och trots att han har det där avskyvärda rakvattnet jag inte tål, dras jag till honom.

Dejten pågår i sex timmar. Solen har gått ned, jag fryser så jag hackar tänder i min sommarklänning. Han kramar mig. Vi börjar kyssas. han kysser bra och hans kropp känns härlig. Stark. (Lustigt nog säger han samma sak om mig innan jag sagt något.)

Jag bestämmer mig för att bjuda hem honom på te. Det blir ganska typiskt. Jag är sååå tänd men kommer inte. Han kommer inte heller fast jag ger honom värsta behandlingen. Det som inte är som det brukar är hans kölnsorgan. Det är så tjockt att jag knappt får in det i munnen.

Vi har inte samlag.

Jag känner på något sätt hela tiden att det här bara är ”lite skoj” för honom. Så jag säger ingenting när han ska gå, om att ses igen. Och han säger bara: Ja, vi hörs väl, antar jag.

Jag ler mystiskt och stänger dörren.