Min bäste vän

Han är kanske min bäste vän. Han är döende. Jag besökte honom igår och undrar vad jag hade väntat mig. Inte detta i alla fall. Inte att han skulle vara på så dåligt humör. Han var inte alls beredd att dö. han var förbannad. Och orolig över P, hans fru. Och blev irriterad på mig flera gånger.

Han sa att ”P går upp så tidigt och allt ska hon ordna, hon ska klara hela det svenska samhället!”. Jag frågade om det störde honom och han nästan hånskrattade. han sa att det kändes konstigt att dö. Han sa att han hade lovat P när hon gick till affären att inte blunda för då kanske han skulle dö. Jag sa: du blundar nu. Det ryckte lite i ögonlocken.

Jag vet. Han har ont överallt. han mår illa. Han har inte kunnat äta på en vecka. Han har ramlat och gjort sig illa i ryggen. Hur ska han kunna vara nobel? Ingenting vet jag om sjukdom och död.

Jag går inte dit mer. Han uppskattade det inte. Han ville inte att jag skulle se honom sådär.