Ensamhet

Jag vänjer mig inte vid de här barnfria helgerna. Jag försöker sysselsätta mig så gott det går, men det känns tomt. När jag ringde i morse ville han inte ens prata med mig. Och så blev jag arg på pappan när jag hörde att lille r drack läsk kl halv tio på morgonen.

Har joggat, bokat in en film ikväll med en eller förhoppningsvis två andra barnfria mammor här i närheten. Ska nu cykla in till stan och köpa nya kläder till intervjun imorgon.

Igår vid lotten var jag lycklig, hade velat vara där i dag med. Försöker se det som en prövning. Lite plågsam ensamhet för att känna längtan efter en nära relation. T som jag var på dejt med i veckan är kass på att höra av sig. Ett sms i fredags, sen ingenting. Däremot har K börjat höra av sig igen. Jag blir både glad och arg.

Fel hur jag än gör

Så har vi haft vårt första gräl den här omgången. Efter tre veckor. Jag var och hälsade på hos pappan och vår son inne i stan i deras minimala etta igår kväll. De åt makaroner och falukorv med ketchup. Jag hade redan ätit för jag väntade mig inte att han skulle fixa något vegetariskt åt mig. Det hela avlöpte ganska bra. Jag fick inte stanna så sent för då skulle sonen inte kunna somna, enligt pappan. Ungefär 20 i nio kom jag därifrån och trampade hem. De vinkade från fönstret på tredje våningen.

I morse var jag på jobbet strax efter halv åtta för att kunna hämta tidigt. Halv fyra. Gullpojken säger. ”Det var en jättehemlig sak som jag inte fick säga till dig!”. Jag säger: Var du uppe sent igår, eller?

Han sätter handen för munnen och andas in häftigt. ”Oj. jag fick inte säga nåt för då skulle pappa bli jättearg!”.

Sen säger han att de varit ute och kollat fyrverkerier efter att jag gått men att pappa sagt att det fick han inte säga till mig för då skulle jag bli arg på pappa och pappa på honom! Detta säger han till en 5-åring.

Jag vet att jag inte ska förvänta mig något av pappan. Att han gång på gång bevisar att han är som ett stort barn, utan vett och sans. Men jag blir så fruktansvärt besviken. Jag har försökt ta relationen på allvar, nu när vi försöker igen. Men hur ska jag kunna göra det när han inte tar mig på allvar? För det första. Och för det andra inte förstår att så säger man inte till en liten kille!

Jag har pratat med honom och han bara skyllde ifrån sig. Skyllde på pappa, att det var han som ringde och bad dem komma ut. På lillkillen för att han berättade. På mig för att jag blir så arg.

Det känns som en mardröm. Är jag inte ihop med honom spelar han martyr, offer, jag är den onda som inte ville ha honom. Jag kan intge gå vidare för jkag får såna samvetskval. Är vi ihop beter han sig såhär. Flyter ovanpå. Vägrar tala allvar. Luras.

Han är hitbjuden på torsdag men det känns inte bra. Han har inte ringt upp för att förklara sig. För vad ska han förklara när han helt enkelt inte förstår??? Han vill aldrig prata allvar. Allt skojas bort. Och jag vet att aldrig/alltid är ord man inte ska använda. Men det är faktiskt så i hans fall.

Ord är farliga.

Han hade till och med mage att anklaga mig för att han inte fick dricka vin igår, helt oprovocerat. Han sa att han hade tänkt bjuda på ett glas vin men inte hade hunnit hälla upp för jag kom så tidigt (men jag kom 20 minuter för sent). Då sa jag att jag inte ville dricka när sonen var vaken för jag är så lättpåverkad. Då var jag tråkig. Ta vin om du vill sa jag ändå. Men nej.

Kan detta fungera? Med han som är livrädd för mig och ljuger sig blå. Som dricker alkohol i stort sett varje dag. Hur ska detta kunna fungera. Jag sliter mitt hår. Hur kunde jag vara så dum att jag fick barn med den mannen?

Rannsakningens tid är här

Den senaste tiden känns det som att jag blivit helt tillintetgjord och sakta reser mig upp igen. Jag ser det positivt, jag har nu möjlighet att bli en bättre människa. Jag vill slipa bort allt det hårda och kantiga, alla blixtsnabba ogenomtänkta aggressiva reaktioner. Ta ett djupt andetag och räkna till tio. Lära mig att låta saker rinna av mig. Något jag blivit bättre på men stundtals hemfaller åt igen.

Efter min misslyckade helg med A i Västerås var jag stirrigt nervös över den veckolånga resan till Egypten med S och hennes son L. Om jag inte ens skulle kunna håklla sams med S, som måste vara världens mest justa och lätta att umgås med, då skulle hoppet vara ute. Nu blev det såhär: jag och S kom jättebra överens, inga irritationer alls oss emelellan. MEN min käre son R var stundtals en riktig liten pest. jag var förtvivlad, detvar som att ha fått med sig en bortbyting. Det började med att han blev svartsjuk när jag pratade med lille L. ”Du får inte prata med han, du är ju min son!”. (han rör ihop det där lite ibland men ni fattar vad han menar). Sen fortsatte det med att han gav bort och ville ha tillbaka saker, lovade att låna ut saker men ångrade sig, härmade L, sa ”Du får inte komma till mitt kalas”, gång på gång.

Alla strategier: att resonera med honom, bli arg, uppmuntra bra beteende, avleda, skilja dem åt, fungerade sisådär. Det kunde bli bättre för stunden men snar tvar han igång igen. Mot slutet av veckan märkte jag att S var stressad. och sen kom det obligatoriska tala-ut. och vadkunde jag säga? Bara: jag förstår dig, jag är jätteledsen jag också, jag ska ta tag i det här när jag kommer hem.

vad jag gjort den dess? Jo, sen vi kommit hem har R varit en liten ängel. När jag hämtade på dagis första dagen gav han bort en leksak han hade i korgen till lille Liam, 3,5 år,vände sig till mig och sa allvarligt: var jag en bra kompis nu? Jag kramade honom med tårar iögonen, sa: Jättebra!

Många tårarhar det blivit. Det första jag gjorde var att ringa hans pappa och börja storgråta. han sa att R kan vara hemsk ibland och mobbar sin gammelfarmor. Vi bestämde oss att ses och prata. Sen försökte jag nå dagisföreståndaren G, men hon hade gått för dagen. Turligt nog stötte jag ihop med henne på Götgatan på väg till dagis. Hon stod och pratade med en man men avbröt direkt när hon såg mig och vi slog följe till ingen och pratyade. Jag sa: Nu kommer jag att börja gråta! Gör det, sa hon och jag grät igen och berättade. Hon var förvånad för så hade hon inte uppfattat R. Han fungerar bra på dagis och är inte elak mot någon. Hon lovade att prata med honom om vad som hänt på resan, försöka luska lite, och sen skulle vi prata igen.

Jag har i alla fall bestämt mig för att ändra en massa saker här hemma. Jag ska gå upp samtidigt med R, inte låta honom barnvaktas av Nickelodeon. Han får bara titta på Bolibompa på vardagar, film sparas till helger. På helgmorgnar kan han få titta på tv, men inte vardagar. Batmanfilmerna som han älskar får han bara se en gång i veckan. Jag ska involvera honom mer i matlagning och så, i gengäld. Vara mer med honom. Och prata mycket om hur man ska vara. Samt visa det!

I allt det här har jag bestämt mig för att bli en snällare människa. Det känns helt rätt.

Saker som irriterar mig

Det finns inget som gör mig så arg som när en viss person slingrar sig. Förra veckan var R bjuden på kalas hos en dagiskompis. Jag meddelade hans pappa, som skulle ha honom, via sms, för det är så vi kommunicerar smidigast. Ingen reaktion. Till saken hör att jag trodde att det var en annan kompis med samma namn som skickat inbjudan. För hennes mamma hade pratat om att hon skulle ha kalas den dagen. Så jag mejlar henne och säger att R är hos pappa och jag inte tror att de kommer (för pappan orkar inte åka ut i förorten).

Inget svar.

Kvällen innan kalaset mejlar jag henne igen och får då höra att hon inte vet vad jag pratar om. DÅ fattar jag att det är dagistjejen som bjudit. Jag skäms över att vi inte hört av oss i tid och när jag ringer pappan säger jag att jag kan ringa och förklara. han säger då att HAN ska ringa och att han ska fråga om de får komma!

I dag möter jag mamman till tjejen på dagis. Jag tycker hon verkar lite sur så jag säger: Du, tack för inbjudan, visst hörde R:s pappa av sig? Nej, säger hon.

Precis vad jag anade!

Nu påstår pappan att han visst ringt flöera gånger och t o m lämnat meddelande. SÄKERT! Han säger vad som helst. Jag litar inte på honom efter att han i månader förnekade att han hade regnställ och stövlar hemma hos sig, och sen hade han bådadera! MEN: regnstället låg i ryggsäcken, han hade ingen aning om hur det hamnat där. Obs, hans ryggsäck. Inte min. Stövlarna dök upp på sommardagis eftre att han lämnat, men ändå ville han inte kännas vid att han haft något med dem att göra!

Jag blir så j-a arg på karln.

Men hör på det här, han sa att R inte ville gå på kalaset. När jag senare frågade R vargör, sa han: Pappa frågade vill du gå på kalas eller på Gröna Lund. Jag valde Gröna Lund. Sen sa han: Vill du gå på Gröna Lund eller vinka av Tattina. Då valde jag vinka av Tattina.

Oj vad han anstränger sig för att R ska få kompisar! Han kan glömma att R ska gå i skola nära honom!