Mest av allt….

känner jag mig snopen. Han har svansat runt mig, spelat martyr, gett mig långa blickar. Spelat rollen av den dumpade, som det är synd om. Så när jag vill försöka, då vill inte han. han ställer in vår träff med ett sms. Och jag har inte fått någon som helst förklaring.

Jag menar, jag är inte vem som helst. Jag är ändå kvinnan han har barn med. Så jag tänker att han antagligen vill vara ensam. Och att jag inte behöver ha dåligt samvete mer. För jag ville försöka. jag ville att vår son skulle ha en hel familj. Jag var t o m beredd att leva som särbo, som han ville.

Men så tänker jag att jag idealiserat honom genom våra pauser. Att det är något fel på honom som gör honom egoistisk och oemottaglig. Okänslig för andras behov.

Alkoholmissbruket är nog inte hela förklaringen.

Jag håller koll på honom nu när han har sonen. Han får inte dricka när sonen är där. Han har bara gått med på att göra så ett tag, men jag ger mig inte. Kan han inte låta bli, då drar jag in terapeuten igen. Kanske soc.

Jag ska känna mig fri nu. Att ha en relation med någon annan. Som mitt band till honom hindrat mig!

Tänker på att jag bröt med KJ pga honom, men nu inte alls känner för att ta upp kontakten. Tänker bara på de okänsliga kyssarna. Knådandet. Fumlandet. Den hårda beröringen.

Egentligen ganska ledsen

Jag har kollat C på Ratsit och han står fortfaranmde som gift. Det var över ett halvår sedan vi träffades första gången, så min slutsats är att de ändrat sig. Lycka till.

Var på middag igår och gjorde en ny bekantskap, en kille som var helt otroligt trevlig och som lustigt nog hette nästan exakt samma sak som C. Men de var inte ett dugg lika. Den här killen var till personligheten och erfarenheten precis en sån kille jag drömt om. Och eftersom jag är singel går tankarna genast i den riktningen, att kanske kan det bli något. Fast vi egentligen kanske bara borde bli kompisar. När jag först såg honom tyckte jag bara att han såg så tråkig ut. Men mot slutet av kvällen hade det förändrats och jag tyckte att han var helt ok. Absolut ingen skönhet, men han hade vakna, intelligenta ögon.

Har hur som en dejt imorgon. Känner mig inte särskilt intresserad. men vill inte heller bara vara hemma en kväll till. Mina vänner är bortresta eller uppbokade. Och jag inser dessutom att jag inte har så många kvar att hänga med, sen H dog, sen jag slutade umgås med N, A och T av princip (NEJ till ex-umgänge) och sen jag fick nog av A och C.

Skadad

Jag känner mig som om någon har slagit mig i magen. Mörbultad. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle ta slut så tvärt. Jag trodde att han var förälskad. men visst. Det var väl ett klassiskt exempel på vill/vill inte. Han ville ju faktiskt bara träffa mig hemma hos mig. Han hade mig som i en bubbla utanför allt annat. Träffa kompisar? Nä. Barnen? För tidigt. Göra aktiviteter? Ok, om du absolut vill… Ses spontant? Helst inte.

Jag kände mig som en liten motor som drev hela relationen. Och som till slut drev den på grund.

Visst, alla tecken såhär i efterhand på att han inte var så seriöst intresserad, de framstår som självklara. Då viftade jag bort dem. Man kan ju inte heller vara för känslig. Man måste ha lite is i magen.

Jag måste erkänna att jag till och med börjat fundera över hur våra möbler skulle passa ihop. Och om det var möjligt för tre barn att dela rum. Så gick mina tankar, medan han mest tänkte på sex.

Kort före mitt sista samtal med honom sa jag till en väninna: Det känns som att vara med i en film. En erotisk film.

Nu är jag mest ledsen och efetrtänksam. Slickar mina sår. Sover betydligt bättre än förut. Det är skönt.

Sex dagar har gått. Tiden har inte läkt alla sår än.

Förbannad förälskelse

Jaha. Nu är jag där. Fast. Tänker på honom hela tiden. Kollar ständigt mobilen – nähä, fortfarande inget svar på mitt sms fast det gått 7,5 timmar… han brukar svara snabbt – så VAD betyder det?

Å andra sidan… kanske han kände sig nästan ivgkörd i går förmiddags? Tycker han att han varit för disponibel och vill att jag har bollen ett tag?

Ska jag….hårdnackat vänta tills han hör av sig?

Skicka ett god natt-sms i alla fall, för att jag vill?

Ska jag… föreslå att vi ses på torsdag? Eller bara löst fråga om hans planer nu i veckan och kolla hur han svarar på det?

Usch, hatar den här känslan av att inte veta. Fokusera på annat. Löpningen. Jobbet. Framtiden. Matlaget. Att skriva.

Dejting i rätt takt

Hur gör man? Hur länge ska man hålla på och promenera och fika och dricka öl innan man kan börja ses hemma? Som jag känner det behövs det många träffar till. Men ok. Vi har bara haft två riktiga dejter, efter första gången vi sågs. Och jag är mycket osäker på vad han tycker om mig. Han är inte tillnärmelsevis så på som andra har varit. Vilket passar mig utmärkt. Men gör mig osäker. Inte minst efter A som visade sig inte vara intresserad alls, efter många många träffar. Men men, det får jag helt enkelt ta. Jag är inte 30 och stunning längre. Jag är nästan 40, med hängbröst (nåja) och mage (lite) och kråksparkar kring ögonen.

Och jag vet att allt handlar om tajming. Känner mig lite ensam nu här hemma men det var bättre att komma hem än att gå och vara osund och dricka drinkar. Definitivt för tidigt att bjuda hem honom (tyvärr!).