Mer om den 1 september

Jo, jag glömde berätta om fortsättningen den 1 september. Jag ringde honom 21.30 och han var full. Riktigt jävla full så att han knappt kunde prata. han sluddrade att de firade en kompis som dött, med en minnesstund. Jaha, så han går ut och super en måndag kväll, träffar några andra försupna själar och så kallar de det en minnesstund. Det slår mig att nästan alla han lärt känna de senaste åren har han träffat på krogen.

När vi lagt på skickar han det där sms:et. ”Vi ställer in på torsdag. det känns inte bra. ”.

Jag svarade bara: ok.

Mest av allt….

känner jag mig snopen. Han har svansat runt mig, spelat martyr, gett mig långa blickar. Spelat rollen av den dumpade, som det är synd om. Så när jag vill försöka, då vill inte han. han ställer in vår träff med ett sms. Och jag har inte fått någon som helst förklaring.

Jag menar, jag är inte vem som helst. Jag är ändå kvinnan han har barn med. Så jag tänker att han antagligen vill vara ensam. Och att jag inte behöver ha dåligt samvete mer. För jag ville försöka. jag ville att vår son skulle ha en hel familj. Jag var t o m beredd att leva som särbo, som han ville.

Men så tänker jag att jag idealiserat honom genom våra pauser. Att det är något fel på honom som gör honom egoistisk och oemottaglig. Okänslig för andras behov.

Alkoholmissbruket är nog inte hela förklaringen.

Jag håller koll på honom nu när han har sonen. Han får inte dricka när sonen är där. Han har bara gått med på att göra så ett tag, men jag ger mig inte. Kan han inte låta bli, då drar jag in terapeuten igen. Kanske soc.

Jag ska känna mig fri nu. Att ha en relation med någon annan. Som mitt band till honom hindrat mig!

Tänker på att jag bröt med KJ pga honom, men nu inte alls känner för att ta upp kontakten. Tänker bara på de okänsliga kyssarna. Knådandet. Fumlandet. Den hårda beröringen.

Fel hur jag än gör

Så har vi haft vårt första gräl den här omgången. Efter tre veckor. Jag var och hälsade på hos pappan och vår son inne i stan i deras minimala etta igår kväll. De åt makaroner och falukorv med ketchup. Jag hade redan ätit för jag väntade mig inte att han skulle fixa något vegetariskt åt mig. Det hela avlöpte ganska bra. Jag fick inte stanna så sent för då skulle sonen inte kunna somna, enligt pappan. Ungefär 20 i nio kom jag därifrån och trampade hem. De vinkade från fönstret på tredje våningen.

I morse var jag på jobbet strax efter halv åtta för att kunna hämta tidigt. Halv fyra. Gullpojken säger. ”Det var en jättehemlig sak som jag inte fick säga till dig!”. Jag säger: Var du uppe sent igår, eller?

Han sätter handen för munnen och andas in häftigt. ”Oj. jag fick inte säga nåt för då skulle pappa bli jättearg!”.

Sen säger han att de varit ute och kollat fyrverkerier efter att jag gått men att pappa sagt att det fick han inte säga till mig för då skulle jag bli arg på pappa och pappa på honom! Detta säger han till en 5-åring.

Jag vet att jag inte ska förvänta mig något av pappan. Att han gång på gång bevisar att han är som ett stort barn, utan vett och sans. Men jag blir så fruktansvärt besviken. Jag har försökt ta relationen på allvar, nu när vi försöker igen. Men hur ska jag kunna göra det när han inte tar mig på allvar? För det första. Och för det andra inte förstår att så säger man inte till en liten kille!

Jag har pratat med honom och han bara skyllde ifrån sig. Skyllde på pappa, att det var han som ringde och bad dem komma ut. På lillkillen för att han berättade. På mig för att jag blir så arg.

Det känns som en mardröm. Är jag inte ihop med honom spelar han martyr, offer, jag är den onda som inte ville ha honom. Jag kan intge gå vidare för jkag får såna samvetskval. Är vi ihop beter han sig såhär. Flyter ovanpå. Vägrar tala allvar. Luras.

Han är hitbjuden på torsdag men det känns inte bra. Han har inte ringt upp för att förklara sig. För vad ska han förklara när han helt enkelt inte förstår??? Han vill aldrig prata allvar. Allt skojas bort. Och jag vet att aldrig/alltid är ord man inte ska använda. Men det är faktiskt så i hans fall.

Ord är farliga.

Han hade till och med mage att anklaga mig för att han inte fick dricka vin igår, helt oprovocerat. Han sa att han hade tänkt bjuda på ett glas vin men inte hade hunnit hälla upp för jag kom så tidigt (men jag kom 20 minuter för sent). Då sa jag att jag inte ville dricka när sonen var vaken för jag är så lättpåverkad. Då var jag tråkig. Ta vin om du vill sa jag ändå. Men nej.

Kan detta fungera? Med han som är livrädd för mig och ljuger sig blå. Som dricker alkohol i stort sett varje dag. Hur ska detta kunna fungera. Jag sliter mitt hår. Hur kunde jag vara så dum att jag fick barn med den mannen?

Rapport från lördagens dejt i naturen

Det började bra. Killen skickar ett sms sju minuter innan vi ska ses – då är jag redan på plats – med texten: Ledsen, är tyvärr sen, strul…

Jaha. Han kommer 32 min senare. 25 min för sent. Jag tycker att det är så respektilöst, slappt, att det vittnar om att dejten inte betyder särskilt mycket för honom. Dessutom har han inte med någonting till vinet. Jag är lite avvaktande. men han är trevlig. Känns varm. Jovialisk. Och trots att han har det där avskyvärda rakvattnet jag inte tål, dras jag till honom.

Dejten pågår i sex timmar. Solen har gått ned, jag fryser så jag hackar tänder i min sommarklänning. Han kramar mig. Vi börjar kyssas. han kysser bra och hans kropp känns härlig. Stark. (Lustigt nog säger han samma sak om mig innan jag sagt något.)

Jag bestämmer mig för att bjuda hem honom på te. Det blir ganska typiskt. Jag är sååå tänd men kommer inte. Han kommer inte heller fast jag ger honom värsta behandlingen. Det som inte är som det brukar är hans kölnsorgan. Det är så tjockt att jag knappt får in det i munnen.

Vi har inte samlag.

Jag känner på något sätt hela tiden att det här bara är ”lite skoj” för honom. Så jag säger ingenting när han ska gå, om att ses igen. Och han säger bara: Ja, vi hörs väl, antar jag.

Jag ler mystiskt och stänger dörren.

Det här med dejting

Jag försöker lära mig att dejta utan att ta det för allvarligt. För jag har märkt hittills att så fort jag börjar ta något seriöst så backar killen och jag blir sårad. Min nya devis: ha många på gång, bara fortsätta träffa dem jag skulle kunna tänka mig en relation med, men låta dem ta initiativet. Inte vara för lättfångad.

Jag mår bra!

Ja så är det faktiskt. Jag mår riktigt riktigt bra!

Det började i måndags. Jag vaknade och kände inte den där oron i bröstet. Jag kände mig lätt. Befriad. Så vad hade jag gjort för att uppnå detta? Följt mitt hjärta! Inte lyssnat på andras åsikter. Jo, lyssnat, men bara just lyssnat. Inte låtit mig påverkas.

På fredagen var jag ute med A på en bar på Kungsholmen. Kände mig uppvaktad, det gjorde vi nog båda. Killarna sura när vi drog efter att ha pratat med dem och fått varsin drink. Unga killar. Eller – inte direkt. Fyra år yngre än mig. Inga barn. Omogna.

Prat på McD om C. Som jag träffade på lördagen. Och DET var så bra! Jag kände hur jag hade kontroll över situationen. Och samtidigt tillät mig att flippa ut. Släppa ut alla känslor. Gråta. Och bli tröstad. Det var som jag trodde – han var inte redo för en relation, inte med mig i alla fall. Och jag väljer att tolka det som något hos honom, som inte har så mycket med mig att göra.

Jag ville ändå ha sex en sista gång och det hade vi. Jag kan inte säga att jag njöt, det gjorde för ont i hjärtat. Nästa dag vaknade jag uppriven. Grät hela dagen och pratade mycket på telefon. Men på måndagen var det alltså över.

Nu vet jag: känslor ska släppas ut. Inte undertryckas. Tänk om jag vågat prova det här tidigare!

Promenad som gav tomhetskänslor

Jag börjar undra varför jag ska vara vän med honom. Han har en förmåga att få mig att känna mig sänkt. Inte så snygg. Sen detta att jag hela tiden påminns om att han inte ville ha mig. Och nu fattar jag att det var utseendet. Det är ju hur viktigt som helst för honom. Säkert min taskiga hy. Suck. Jag får nog nöja mig med någon mindre snygg, bara pga den.

Fortfarande låg

Jag jobbar hemma i dag men det blir en dag med tvätt, handlande, städ, fönsterputs och kanske fyra timmars jobb, resten får jag klara av imorgon. Det jag ska göra är egentligen bara att läsa, ett manus och ett par böcker.

Folk runt omkring mig har mycket större problem än jag. En vän är döende, han har varit sjuk i flera år nu men nu är det dags; en annan har stora problem med sitt barns pappa. Min bror som inte lyckas få något jobb. Sjäv är jag bara ledsen för att min kärlek inte höll. Samtidigt som jag är lite glad ändå. Över att jag kände något, för en gångs skull. Och för att det finns sådär riktigt bra killar. Det känns som att det finns hopp. Det gäller bara att träffa på dem när de inte är precis nyskilda.

Jag njuter av att gå hemma och såsa i mjukisbyxor. Har hela helgen ledig och bara en sak inbokad – att jag ska träffa V och gå på nån sorts konstfest imorgon kväll. Det känns precis lagom. Kram.

Skadad

Jag känner mig som om någon har slagit mig i magen. Mörbultad. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle ta slut så tvärt. Jag trodde att han var förälskad. men visst. Det var väl ett klassiskt exempel på vill/vill inte. Han ville ju faktiskt bara träffa mig hemma hos mig. Han hade mig som i en bubbla utanför allt annat. Träffa kompisar? Nä. Barnen? För tidigt. Göra aktiviteter? Ok, om du absolut vill… Ses spontant? Helst inte.

Jag kände mig som en liten motor som drev hela relationen. Och som till slut drev den på grund.

Visst, alla tecken såhär i efterhand på att han inte var så seriöst intresserad, de framstår som självklara. Då viftade jag bort dem. Man kan ju inte heller vara för känslig. Man måste ha lite is i magen.

Jag måste erkänna att jag till och med börjat fundera över hur våra möbler skulle passa ihop. Och om det var möjligt för tre barn att dela rum. Så gick mina tankar, medan han mest tänkte på sex.

Kort före mitt sista samtal med honom sa jag till en väninna: Det känns som att vara med i en film. En erotisk film.

Nu är jag mest ledsen och efetrtänksam. Slickar mina sår. Sover betydligt bättre än förut. Det är skönt.

Sex dagar har gått. Tiden har inte läkt alla sår än.

Förbannad förälskelse

Jaha. Nu är jag där. Fast. Tänker på honom hela tiden. Kollar ständigt mobilen – nähä, fortfarande inget svar på mitt sms fast det gått 7,5 timmar… han brukar svara snabbt – så VAD betyder det?

Å andra sidan… kanske han kände sig nästan ivgkörd i går förmiddags? Tycker han att han varit för disponibel och vill att jag har bollen ett tag?

Ska jag….hårdnackat vänta tills han hör av sig?

Skicka ett god natt-sms i alla fall, för att jag vill?

Ska jag… föreslå att vi ses på torsdag? Eller bara löst fråga om hans planer nu i veckan och kolla hur han svarar på det?

Usch, hatar den här känslan av att inte veta. Fokusera på annat. Löpningen. Jobbet. Framtiden. Matlaget. Att skriva.