Jag mår bra!

Ja så är det faktiskt. Jag mår riktigt riktigt bra!

Det började i måndags. Jag vaknade och kände inte den där oron i bröstet. Jag kände mig lätt. Befriad. Så vad hade jag gjort för att uppnå detta? Följt mitt hjärta! Inte lyssnat på andras åsikter. Jo, lyssnat, men bara just lyssnat. Inte låtit mig påverkas.

På fredagen var jag ute med A på en bar på Kungsholmen. Kände mig uppvaktad, det gjorde vi nog båda. Killarna sura när vi drog efter att ha pratat med dem och fått varsin drink. Unga killar. Eller – inte direkt. Fyra år yngre än mig. Inga barn. Omogna.

Prat på McD om C. Som jag träffade på lördagen. Och DET var så bra! Jag kände hur jag hade kontroll över situationen. Och samtidigt tillät mig att flippa ut. Släppa ut alla känslor. Gråta. Och bli tröstad. Det var som jag trodde – han var inte redo för en relation, inte med mig i alla fall. Och jag väljer att tolka det som något hos honom, som inte har så mycket med mig att göra.

Jag ville ändå ha sex en sista gång och det hade vi. Jag kan inte säga att jag njöt, det gjorde för ont i hjärtat. Nästa dag vaknade jag uppriven. Grät hela dagen och pratade mycket på telefon. Men på måndagen var det alltså över.

Nu vet jag: känslor ska släppas ut. Inte undertryckas. Tänk om jag vågat prova det här tidigare!

Skadad

Jag känner mig som om någon har slagit mig i magen. Mörbultad. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle ta slut så tvärt. Jag trodde att han var förälskad. men visst. Det var väl ett klassiskt exempel på vill/vill inte. Han ville ju faktiskt bara träffa mig hemma hos mig. Han hade mig som i en bubbla utanför allt annat. Träffa kompisar? Nä. Barnen? För tidigt. Göra aktiviteter? Ok, om du absolut vill… Ses spontant? Helst inte.

Jag kände mig som en liten motor som drev hela relationen. Och som till slut drev den på grund.

Visst, alla tecken såhär i efterhand på att han inte var så seriöst intresserad, de framstår som självklara. Då viftade jag bort dem. Man kan ju inte heller vara för känslig. Man måste ha lite is i magen.

Jag måste erkänna att jag till och med börjat fundera över hur våra möbler skulle passa ihop. Och om det var möjligt för tre barn att dela rum. Så gick mina tankar, medan han mest tänkte på sex.

Kort före mitt sista samtal med honom sa jag till en väninna: Det känns som att vara med i en film. En erotisk film.

Nu är jag mest ledsen och efetrtänksam. Slickar mina sår. Sover betydligt bättre än förut. Det är skönt.

Sex dagar har gått. Tiden har inte läkt alla sår än.