Dags att skriva igen

Har varit hemma i hemstaden hos mor och rensat bland gamla papper och prylar. Och hittat möngder av papper jag skrivit. På den tiden jag var en skrivande person och inte en stelnad robot. Jag ska banne mig börja reflektera igen och skriva ner mina tankar. Here I come!

Utbränd?

Jag måste erkänna att jag alltid varit lite skeptisk till fenomenet utbrändhet, men nu ser jag på min egen situation och hur jag mår och börjar faktiskt undra om inte jag också är drabbad.

Dessa återkommande infektioner. Tröttheten som inte går att vila bort. Att jag vaknar mitt i natten och ligger vaken. Att jag inte kan tänka klart. Att jag intervjuar människor och antecknar men sen inte minns ett ord av vad de sa. Trögheten, svajigheten, som får mig att snubbla och välta ut saker. Hur jag till och med får tvinga mig till att springa, något jag älskade förut. Hur varje steg känns som att springa i en ond dröm.

Hur jag bara orkar leka en liten stund med R, sen måste vila.

Jag blir rädd. Hoppas att semestern löser det här. Annars kommer det att braka åt helvete. Gjorde jag ett misstag att gå ned i tid? Eller är det lösningen? Blir jag nu sjukskriven får jag bara 80 procent av sjuklönen…

Nyårslöften

Nyåret är genomlidet. Tyvärr gick H hem redan 21 och A verkade inte ha nån brådska hem, fast hon sagt att hon inte skulle stanna så länge. Hon förstod inte mina vinkar utan jag fick nästan köra ut henne vid 22.30. Jag bjöd henne och sonen bara för R:s skull. Men det kunde ju inte hon veta! Jag klarar inte att umgås med någon som tycker att jag är dum i huvudet. Och det antar jag att hon tycker eftersom hon inte tagit tillbaka det.

Hon frågade om jag kunde passa M på lördag över natten. men jag orkar faktiskt inte. har inget emot M men orkar inte träffa henne igen så snart. Vi får ta det nästa gång jag har R en helg. Ska förresten försöka byta dag för att kunna gå ut med V.

Nyårslöften, ja.

Jag märker verkligen i vilket koma jag varit. Har fått en enorm energi på sista tiden. Klart det har med M att göra. Han får mig att leva upp. Plågsamt, men vill jag gå igenom livet i dvala? Såklart inte!

Mina löften är att fortsätta vara vaken och levande.

Att bara umgås med människor som ger energi.

Att odla vänskapen med mina tjejkompisar.

Att starta något ideellt, typ flyktingguide.

Att vara närvarande och alert. Förändra mig. Funderar faktiskt på en liten tatuering, gamla jag!

Kram!

Oväntad vändning

Jag känner mig helt lugn. Jag trodde aldrig det här, men jag träffar R:s pappa igen. Jag tänker bara att jag inte behöver bevisa något för någon. Jag har bett honom att det ska vara en hemlighet. För jag vill ha arbetsro. Vill inte outa något förrän det känns stabilt. Jag kan inte ens förklara vad jag ser hos honom, men det är ju bara så, att med honom känner jag mig trygg och uppiggad på en gång. Min ilska är borta. Kanske för att han bevisat att han är en engagerad pappa det senaste året. Tänk, ett helt år som vi inte setts.

Nu ska jag vinka av dem på stationen.

Kram! God Jul!

Facebook-leda

T o m Facebook har börjat ge mig dåliga vibbar. Kan inte låta bli att gå in och kolla på N:s sida varje gång jag loggar in. Kollar på hans foton. Mår dåligt av det, så varför hålla på? Irriterar mig också på att den andre N la till mig som vän. Han som sa hemska saker till mig när vi skildes åt i maj. Jag har tappat lusten att hålla på, på FB, går bara in någon enstaka gång och varje gång ångrar jag det. Men det är väl lika bra att stanna kvar nu. För att slippa terroriseras av inbjudningar, om inte annat.

Förkyld hemmakväll

Jag struntade i festen. När halsen kliar, ögonen rinner och näsan nyser känns fest med en massa människor inte som någon bra idé. Nej, det var inte för att jag är rädd att träffa A. A som jag blev osams med förra helgen. Fast hon kommer förmodligen att tro det. Om hon nu är där.

Roligt i dag: Vi köpte äntligen en resa! Egypten. Hotellet har bara 2 stjärnor och beskrivs som slitet. Men vi får en lägenhet med tre rum och det finns en privat strand intill. Vi åker 4 december och jag längtar! Ner i förrådet och plocka fram sommarkläderna igen. Hitta sandaler, kjolar, tops. Lovely.

Fikade med Allan och kan konstatera att det var lila bra att det inte blev något. Vi har för olika liv helt enkelt.

Förkyld men lycklig… någorlunda

Jag skulle se min första film på Filmfestivalen. Eftersom jag skriver recensioner hade jag fått pressackreditering. Men den gällde bara på dagtid och jag har haft så mycket på jobbet. På kvällarna också. Nu skulle jag se Savage Grace med Julianne Moore. Jag köpte biljett via nätet, men när jag kom dit och väntat fem minuter efter att filmen skulle ha börjat och ingen vaktmästare kommit, nej ingen publik heller, började jag ana oråd. Jaha, jag hade tagit fel på dag. Filmen går i morgon.

Förkyld som jag är, har nyst hundra gånger i dag, var jag rätt nöjd med att åka hem. Och väl hemma hade jag fått brev. Ingen avsändare. Något hårt och platt i kuvertet. En cd-skiva. Inget meddelande. Jag höll i skivan, vände och vred, fattade ingenting. Tills jag tog ut den ur fodralet och såg att det stod Stureby tweed på den. Jaha, Kristian! Nu lyssnar jag på skivan och funderar på om den betyder något. Kollar på titlarna, och de är sådant som I will follow you into the dark och Darling please come home… men heter inte alla låtar ungefär sådär?

Har han inte pratat om att han skulle bränna en skiva åt mig sen långt innan vi träffades? Det vill säga i två-tre år. Vi ska ses på måndag, om det nu blir av!, för första gången utan barn, och nu fick jag skivan. Jag vet inte om jag förstår, och hur ska jag göra det. Jag kanske inte ska tänka så mycket.

Musiken är som en smekning. Och det är helt nya grupper för mig. Jag som inte förnyat mig sen jag fick barn, i stort sett. Vad den än betyder eller inte betyder är jag glad över musiken.

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!