Min vän är död

Det var vid 11-tiden som Jonna ringde och berättade att H är död. Han dog vid femtiden i morse. Hon lät mjuk och sorgsen på rösten och jag tänkte sen att hon måste ha tyckte att jag var iskall som tog det hela så kallt. Men för mig är sorgen efter H privat. Jag vill inte dela den med en person jag bara träffat några gånger.

Jag har redan sörjt H så mycket, han har varit sjuk i några år nu. I omgångar. Och sen jag var där i lördags har jag mest känt att det vore bra om han fick dö snart. Som han plågades.

Så efter jobbet åkte jag för att göra min ansiktsbehandling som planerat. Och gick därifrån två tusen fattigare. Men glad över att jag tagit tag i mina hudproblem, och hoppfull att de nya krämerna ska fungera!

Det får bli en del i mitt ta-tag-i-saker. Som träningen, att jag följer ett 8-veckorsprogram som ska förbättra farten med fem minuter på milen – men blir det bara en minut är jag ändå nöjd. Har tränat två gånger av 24 bara än så länge. Efter helgen kommer jag att vara uppe på fyra.

Nu packa!

Promenad som gav tomhetskänslor

Jag börjar undra varför jag ska vara vän med honom. Han har en förmåga att få mig att känna mig sänkt. Inte så snygg. Sen detta att jag hela tiden påminns om att han inte ville ha mig. Och nu fattar jag att det var utseendet. Det är ju hur viktigt som helst för honom. Säkert min taskiga hy. Suck. Jag får nog nöja mig med någon mindre snygg, bara pga den.

Min bäste vän

Han är kanske min bäste vän. Han är döende. Jag besökte honom igår och undrar vad jag hade väntat mig. Inte detta i alla fall. Inte att han skulle vara på så dåligt humör. Han var inte alls beredd att dö. han var förbannad. Och orolig över P, hans fru. Och blev irriterad på mig flera gånger.

Han sa att ”P går upp så tidigt och allt ska hon ordna, hon ska klara hela det svenska samhället!”. Jag frågade om det störde honom och han nästan hånskrattade. han sa att det kändes konstigt att dö. Han sa att han hade lovat P när hon gick till affären att inte blunda för då kanske han skulle dö. Jag sa: du blundar nu. Det ryckte lite i ögonlocken.

Jag vet. Han har ont överallt. han mår illa. Han har inte kunnat äta på en vecka. Han har ramlat och gjort sig illa i ryggen. Hur ska han kunna vara nobel? Ingenting vet jag om sjukdom och död.

Jag går inte dit mer. Han uppskattade det inte. Han ville inte att jag skulle se honom sådär.

Längtan

När något känns som om det är för bra för att vara sant, då är det förmodligen det också. NU tänker jag på utvecklande saker jag kan göra. Jag som har så mycket tid, ja faktiskt. Gitarrspelandet. Men jag vill inte köpa på nätet, ska gå in i affären på söder och provspela. Jag kan göra det i nästa vecka kanske?

Någon har flirtat med mig på FB men jag såg strax att han är in a relatrionship. Undrar varför folk håller på sådär då. Dessutom bor han 30 mil härifrån. Jag känner mig lite ensam och har letat efter något chattforum, men det verkar som om alla chattar lagts ned på sista tiden!?

Det jag känner starkt nu är att jag vill ha ett förhållande, jag behöver kärlek. Ur det kan jag hämta kraft till att göra andra saker. Var hittar jag honom?

Fortfarande låg

Jag jobbar hemma i dag men det blir en dag med tvätt, handlande, städ, fönsterputs och kanske fyra timmars jobb, resten får jag klara av imorgon. Det jag ska göra är egentligen bara att läsa, ett manus och ett par böcker.

Folk runt omkring mig har mycket större problem än jag. En vän är döende, han har varit sjuk i flera år nu men nu är det dags; en annan har stora problem med sitt barns pappa. Min bror som inte lyckas få något jobb. Sjäv är jag bara ledsen för att min kärlek inte höll. Samtidigt som jag är lite glad ändå. Över att jag kände något, för en gångs skull. Och för att det finns sådär riktigt bra killar. Det känns som att det finns hopp. Det gäller bara att träffa på dem när de inte är precis nyskilda.

Jag njuter av att gå hemma och såsa i mjukisbyxor. Har hela helgen ledig och bara en sak inbokad – att jag ska träffa V och gå på nån sorts konstfest imorgon kväll. Det känns precis lagom. Kram.

Skadad

Jag känner mig som om någon har slagit mig i magen. Mörbultad. Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle ta slut så tvärt. Jag trodde att han var förälskad. men visst. Det var väl ett klassiskt exempel på vill/vill inte. Han ville ju faktiskt bara träffa mig hemma hos mig. Han hade mig som i en bubbla utanför allt annat. Träffa kompisar? Nä. Barnen? För tidigt. Göra aktiviteter? Ok, om du absolut vill… Ses spontant? Helst inte.

Jag kände mig som en liten motor som drev hela relationen. Och som till slut drev den på grund.

Visst, alla tecken såhär i efterhand på att han inte var så seriöst intresserad, de framstår som självklara. Då viftade jag bort dem. Man kan ju inte heller vara för känslig. Man måste ha lite is i magen.

Jag måste erkänna att jag till och med börjat fundera över hur våra möbler skulle passa ihop. Och om det var möjligt för tre barn att dela rum. Så gick mina tankar, medan han mest tänkte på sex.

Kort före mitt sista samtal med honom sa jag till en väninna: Det känns som att vara med i en film. En erotisk film.

Nu är jag mest ledsen och efetrtänksam. Slickar mina sår. Sover betydligt bättre än förut. Det är skönt.

Sex dagar har gått. Tiden har inte läkt alla sår än.

Förbannad förälskelse

Jaha. Nu är jag där. Fast. Tänker på honom hela tiden. Kollar ständigt mobilen – nähä, fortfarande inget svar på mitt sms fast det gått 7,5 timmar… han brukar svara snabbt – så VAD betyder det?

Å andra sidan… kanske han kände sig nästan ivgkörd i går förmiddags? Tycker han att han varit för disponibel och vill att jag har bollen ett tag?

Ska jag….hårdnackat vänta tills han hör av sig?

Skicka ett god natt-sms i alla fall, för att jag vill?

Ska jag… föreslå att vi ses på torsdag? Eller bara löst fråga om hans planer nu i veckan och kolla hur han svarar på det?

Usch, hatar den här känslan av att inte veta. Fokusera på annat. Löpningen. Jobbet. Framtiden. Matlaget. Att skriva.

Dejting i rätt takt

Hur gör man? Hur länge ska man hålla på och promenera och fika och dricka öl innan man kan börja ses hemma? Som jag känner det behövs det många träffar till. Men ok. Vi har bara haft två riktiga dejter, efter första gången vi sågs. Och jag är mycket osäker på vad han tycker om mig. Han är inte tillnärmelsevis så på som andra har varit. Vilket passar mig utmärkt. Men gör mig osäker. Inte minst efter A som visade sig inte vara intresserad alls, efter många många träffar. Men men, det får jag helt enkelt ta. Jag är inte 30 och stunning längre. Jag är nästan 40, med hängbröst (nåja) och mage (lite) och kråksparkar kring ögonen.

Och jag vet att allt handlar om tajming. Känner mig lite ensam nu här hemma men det var bättre att komma hem än att gå och vara osund och dricka drinkar. Definitivt för tidigt att bjuda hem honom (tyvärr!).

Lust

Jag har börjat få lust att skriva igen. Utanför jobbet. Tankarna snurrar i huvudet. Om jag skriver en timme om dagen?

Lite mejlande med killen. Vi ska hitta en ny tid nästa vecka. Tror väl inte precis att någon som håller på att skiljas är direkt redo för en seriös relation, så jag försöker att inte förvänta mig för mycket. Kan ju alltid se det som en spännande bekantskap.

Om det känns någorlunda bra bjuder jag med honom på festen. Om han nu kan komma loss, med två små barn.

I dag ska vi till R:s farmor. jag ska få en kasse med kläder. Och jag kände att det var på tiden att bryta isen och komma dit med R. I morgon är det kalas hos B.

Annars försöker jag undvika A så mycket som möjligt. Jag vet inte hur många gånger hon hört av sig nu och jag sagt nej, tröttnar hon aldrig? Hör hon av sig igen föreslår jag att vi kommer till dem. Där vi aldrig varit.

Nu ropar R!

Akuten igen

Jag har nog aldrig varit med om ett dejtande som startat så illa. Jo, det har jag ju förstås. Men bortsett från det. Först dröjer det en vecka innan han hör av sig. Men det är ok. Sen när jag trör han vill ses ska han åka bort i en vecka. Ok. Sen när han kommer hem är han sjuk i en vecka. Och nu när vi äntligen skulle ses, ringer han återbud med den konstigaste förklaring jag hört: exets arm har hoppat ur led och hon har åkt till akuten och borsan passar barnen. Några barn hade han inte nämnt tidigare, men ok, det hade ju inte jag heller.

Det var tur han ringde mig när jag var på väg så att jag hann samla mig. Svälja besvikelsen, smila upp mig. Han var såå stressad. han kramade mig hårt och verkade besviken men min pessimism får mig att halvt om halvt tro att han nog var rättt lättad över att kunna avboka. Men så är det förstås inte!

Det var en konstig känsla att träffa honom. Han verkade speedad liksom. Och jättesmal och så kostymklädd och med kort spretigt hår. Hade han sett ut sådär på PS hade jag inte tittat åt honom. Och han kanske inte gillade min nya frilla heller.

Nåja. Jag slickar mina sår och är glad att R kommer hem imorrn!